Med stor dos vänsterromantik, i positiv aspekt, pratade Johan Croneman i tisdags. Den där glöden, viljan att förändra och hjälpa, den är så viktig men försvinner allt mer i takt med att människans egoistiska jag-tänk verkar ta över. Var är alla kollektivt solidariska handlingar idag? Var är alla Vietnam-rörelser? Kvar finns vilsna arga ungdomar med huvor och en oftare större vilja att slåss än att faktiskt göra politisk skillnad. Jag kan ALDRIG kalla mig vänstermänniska, därtill har historien och låt-nån-annan-ta-hand-om-mig-tänket inom den nutida vänsterrörelsen sträckt sig för långt, men ändå tvekar jag vid varje politisk valrörelse. Det här var ett skönt program att lyssna på. Det var ett hårt nyp i sidan på dåtidens märkliga klimat men samtidigt en hissning av dom som faktiskt gjorde skillnad, redan då. Bäst? Vet inte riktigt… kan inte specificera faktiskt?
Gårdagsens Antje Jackelén var ett blankt papper för mig. Jag känner inte till ett dugg om denna troligen mycket intressanta person. Tyvärr blev hennes Sommar-program ungefär som befarat: en abstrakt predikan. Förvisso intressant och välskriven, men ändå… nä, jag föredrar program som bara förmedlar en personlig historia eller specifik händelse, så tråkig är jag 🙂 Å jo, visst fanns intressanta tillbakablickar och händelser, men ändå inte tillräckligt för att jag ska nöjd. Bäst? Magiska “Du måste finnas” i sitt rätta element och en vackert lyckad hämnd på ett seminarium i Ryssand!