Nix. Det går inte. Jefla knä. Gav mig ut efter jobbet och jo, det kändes riktigt bra! Första km gick i stadigt tempo (5:49) och jag började känna mig hoppfull. Men. nä. Sista halva km och linket hem gjorde ont. FAN!!! När ska det här dumma bajsknät bli bra?! Jag är så arg besviken och ledsen. Men mest är jag irriterad och utan tålamod. Har slarvat med stretchen… är väl därför antar jag 🙁 dags att besöka en sjukgymnast verkar det som.
Vissa besked glömmer man liksom aldrig omständigheterna kring när de ficks. Idag är det tjugo år sedan Estonia förliste. Jag minns exakt var och när jag hörde om olyckan; jag var i mitt flickrum på väg till skolan i Göteborg, och lyssnade på Ekot i P3. Luften gick ur mig då. Det var så ofattbart. Så fruktansvärt. Så hjärtskärande brutalt och otäckt. Så, satt i relation är mitt tjuriga knä ett lyckosamt problem…
Ta hand om er, alla mina fina nosare!