Jag ligger efter i Sommar-raporteringen känner jag! Kvicka recensioner får det bli.
Johan Theorin: Tomtar och oförklarliga händelser, jag lyssnade med spänning. Spöken är inte min kaffekopp, allt som inte går att förklara har alltid nån slags logisk förklaring tänker jag, men när det gäller slump och öden… där är jag nyfiken och inte helt säker på var jag står.
Simon Kyaga: Är det sant att geni och galenskap går hand i hand? Balanserar geniet på gränsen till melankoni? Kyaga är överläkare i psykiatri, har skrivit en studie om kreativitet och psykisk sjukdom och ligger bakom ett helt galet hörbart sommarprogram! Bäst? ”Personer med psykisk sjukdom är inte bara sjuka, de är helt enkelt vanliga människor som drabbas av en sjukdom. Fast kanske lite mer kreativa och framstående än de flesta av oss.”
Ingalill Mosander: En äkta journalist, dessutom en bokälskande journalist. Jag är såld från första meningen. Från det ofattbara som hände på fartyget Costa Concordia, hur ödets strömmar räddade så många men ändå lät många dö, till direktsändning inför en miljon tv-tittare. Många tårar rann när jag lyssnade. Fina boktips klämdes in här och där. Bäst? Intervjun av John Irwing på Daniel Westlings gym!
Fredrik Wikingsson: Med inslag av provokation och kärlek – just de provokativa delarna uppskattar jag inte – sänder Wikingsson live från sin farmors 90-årskalas. Översitteri och personliga avslöjanden blandas. Bäst? Fredriks flygande språk suger tag i lyssnaren, jag kan inte låta bli att njuta när han röjer loss.
Anders Bérány: Så här ska ett sommarprogram vara tycker jag! En röd tråd och en spännande historia. Bäst? “Avslöjandet” om hur det gick till när farfarn Robert fick Nobels pris i medicin.
Helen Ripa: En ofattbart stark människa. Inte lika karismatisk talare som idrottskvinna, men dramaturgin gör att jag har överseende 🙂 Bäst? Svärföräldrarnas kärlek och stöd ♡
Evabritt Strandberg: Det är nåt särskilt med gamla skådespelarrävar. De KAN berätta, och de SKA berätta. Inget program som sticker ut egentligen, men jag tycker det är befriande att lyssna på såna här gamla spännande historier. Bäst? Bergman-imitationen!
Andreas Dregen: Kort och gott; Rock’n Roll! Musik, personligt, korkat, glatt, privat, sorgligt, lyckligt, längtan, ångest och ärligt. Dessutom är här ännu ett bevis på att riktiga musiker gör musik, wannabe-musiker vill bara göra karriär. Bäst? Dregen har blivit vuxen – på ett bra vis 🙂 Och hans och fruns duett i Olle Ljungströms “Jag och min far”… så jäkla vackert!