Otålig som en hundvalp försökte jag ikväll, efter typ tre veckors vila, sjukgymnastik i flitig men olik mängd samt oändliga mängder frustration, ge mig ut på ett löppass. Planen var typ 1,5 km och eh det blev det ju men inte som jag tänkt 🙁 efter typ 800 m kände jag av knät och vände hemåt. Blidde alltså 1,63 på 9:20. Blodsmak i munnen och arg å besviken. Konditionen är typ noll och New York-löp ser visset ut 🙁 å så gör det ont mä.
Fortsätter kämpa med mina övningar! Ger inte upp än! Mallias peppig och rar som få. Powerwalk är kanske inte så fånigt ändå? :/
Dumma, dumma knä!
Eller hur 🙁 och dumma mig som inte har tålamod… men gulliga du för omtankar!!
Powerwalk är inte alls fånigt! Powerwalkar på morgonen med viktarmband, det är hur bra som helst:)
Kämpa på:)
Ja, snart ser du la mig walka förbi för på väg mot Apelviken det här med springning verkar inte synka så bra med mig 🙁 men du, TACK för pepp, betyder jätteMYCKET!!
Alldeles för länge sen jag såg dig. Hoppas allt bra?
KRAMS!
Jag förstår verkligen att det känns visset som tusan! Jäkla knä liksom! Men kanske kan du hitta en annan motionsform som kan ge kondition utan att belasta knät?
Vet att jag verkar tjurskallig, men… när det gäller springningen och mig så är det i huvudsak faktiskt inte motionen jag är ute efter utan i andra hand kondition, i första att jag tycker det är så in ihoppsan skojigt att springa i skogen och dofta barr och känna fötterna trumma under mig. Men. Jag har förstått att det inte funkar att bara ge sig ut i spåret efter tjugo års bortavaro utan att hjälpa kroppen finna muskler och stabilitet. Det får bli stykerträning för mig. Och SEN joggning! Också 🙂
Tack sötnos för pepp! Som jag skrev till M-mamman och Bobby ovan (och om M i inlägget) så betyder det verkligen massor att få uppmuntran och lite jävlaranamma!