I måndags vred jag till ryggen nåt bedrövligt när jag plastade en pall som skulle skickas iväg. Kalkylerade kvickt i huvudet och andades ut: torde klara reda ut det jävligaste innan fredag… och därmed är resan inte i fara?
Igår linkade jag omkring och var i behov av hjälp med ungefär allt på jobbet – tur jag har ullisarsrygg-rutinerade och förstående kollegor <3 Efter ryggknycklingen jobbar jag i mina gympisar (fettokigt att inte ha skyddsskor, men jag var inte i närheten av så många pallar) och med mängder av piller i magen: det gick efter omständigheterna bra. Faktiskt. Och tidiga jobbveckan är det mä så när jag kom hem var det en såndär underbar vårkväll med lågt stående sol och fågelkvitter. Gick ju inte att stå emot löparfoten då :p Matade in lite mer piller, tog sällskap av sjuåringen på cykel och tillsammans gav vi oss ut på en 3K-runda i skogen!
Första hälften gick i långsam och helt smärtfri takt. Efter att vi la hundrameterna bakom oss och hastigheten ökade kände jag också av knät, men o n t började det inte göra förrän sista halvkilometern. Då var tempot också avsevärt högre (neråt 4:20/km) men jag ville fläska ut ordentligt :p Summa summarum kom jag mina tretusenförti meter på lite över 18 minuter och det är jag mycket nöjd med. Och årets finaste sällskap hade jag ju också! <3
Hur det känns idag? Tja. Okej. Ischias ända ner i foten, men förnekelse å piller FTW.. 😀
Jag vill inte höra samma historia om skadedrabbad resa för att fira födelsedag som jag fick höra igår.
(Kollega som firade jämt med att åka till New York)
Hoppas vi väl att du ska slippa! Men det värker oväntat mö i både rygg och ischiasen nu…