Det däringa kändes-i-julas-som-helt-nåbart målet att springa ynka 450 km under 2015 ligger just nu som en retfull hägring, långt bortom räckhåll. Mer än en veckas vila har inte gjort nån nytta alls: redan efter några hundra meter idag kände jag hur det högg i vänsterknät och efter 1km insåg jag det korkade i att fortsätta. Asså. Ska det vara såhär? Är det åldern? Är min kropp slut? Är det straffet? Har jag hållit den för otränad i alltför många år för att nu ens tillåtas springa nån mil i veckan?! Om jag är tjurig? Typ: Sover björnen i skogen?
Helt i onödan tiggde jag idag till mig en timmes komp från jobbet för solen sken från en så vackert blå himmel och på bussen hem tvingades jag dra för gardinen för det strålade så starkt! I höjd med Rolfstorp såg jag till min stigande oro hur himlen mot stan liksom var täckt av ett grått lock. När vi passerat Klastorp (dvs typ 7 km inåt landet) var vi mitt i sörjan och jag förstod att vårdimman gjort sitt intåg. Kustklimat osv. Jaha. Nåväl. Dimma är ju också vackert? Men hujedamej så kallt det är ute.
Halade fram mobilen på vägen hem. I det här huset har vi f’resten bott: andra våning längst till vänster! Då fanns inte det grå bredvid, som just idag kamoufleras av väderlek…
hela Varberg är klätt i grått
Nå. Efter att jag genomlidit årets mest misslyckade löpförsök klampade jag hemåt, arg som ett bi, möttes av maken vid spisen som väl tröttnat på mig för han kommenterade varken haltande eller besvikna/arga uppsyn med annat än “smart att lägga flera tusen på löpardojor då” och där nånstans uppbådade jag seklets mest imponerande tillbakahållen-ilska och gick ut på altanen för att åtminstone fått gjort lite styrketräning a la 7minutersappen jag skrivit om tidigare. Tre övningar in i andra omgången ringer plötsligt telefonen och tjohoo det är min fantastiska sjukgymnast Lena som ringt omlott med mig i flera dar och äntligen får jag prata med henne och jag får en tid redan i nästa vecka så nu %€#&@|§≈¶©£$∞§÷ ska det bli ordning på det här!!
Funkar inte löpning så får du hitta något annat! Jag tror att åldern är en väldigt liten del av det. (Kanske kan jag förmedla kontakt med en såndäringa ultralöpare som också jobbar som coach som kanske har idéer om hur och varför. Di däringa ultralöparna har ju alltid ont någonstans)
(Och så länge inte löpning funkar så kanske vi skulle kunna hitta en kväll då och då för lång rask promenad? Typ en timme 7-8 km åtföljt av te och en himla massa tid till prat)
Jag veeeet. Men… jag tycker ju det är så jäkla skoj att springa!!
Asså. Eller så skiter vi i promenaden, kokar vatten till tet, börjar snacka och går på vinet direkt 😀