Löppremiär. Med undantag för en handfull snedsteg på Gran Canaria och i Thailand så var det första gången i löparskorna på mer än ett halvår. Nä, jag får inte och ja, jag borde bygga styrka först men… jag jobbar inte så bra med får och borde när det handlar om mig själv :/ Hur det gick då? Tja. Som förväntat 😀 dvs åt fanders! Supersnälle maken var med som draghäst och det var tur. Tack älskling!! Vi körde ett pass i runkeeper och asså mjaaauuuu. På andra intervallen fick jag blodsmak och knät började göra ont sista hundra. Men gôtt var det ju!
I nuffror kom vi 4,55 km på en halvtimme å det känns nu när jag tänker på det faktiskt helt okej för en tjock lax som jag! Fem intervaller: sprang 4min, gick 1min. Snabbaste split i 5:39-tempo men det var också då jag tuggade järn. Känslan jag bär med mig nu är en blandning av wihoo och uääh. Att knät tjöt efter fyraåenhalv kilometer är skit. Men så förgjordat härligt det var att få springas igen, med blodsmak å allt 😉
Kram och å kärlek! Och jag förstår precis, både känslan av att man borde nåt annat och ändå vill göra det man inte borde…
Vi börjar bli gamla och utslitna helt enkelt. Varken kropp eller knopp hänger med längre. ♥
Sådär ja, nu har jag läst ifatt lite bland bloggarna.
Andra bloggaren i rad som skriver om jogging…jag saknar det livet, faktiskt. Visserligen går jag längre, både i tid och avstånd, men blir inte så där skönt utmattad som förr.
Var försiktig med knäet! Barnbarnets pappa har jätteproblem med ett av sina. Men han kan aldrig vänta ut, utan springer eller spelar pingis och sliter upp vaddetnuär varenda gång.
Ljuvligt med sol idag!
Det är ett liv att sakna, det är det faktiskt! Tar det väldigt lugnt, lovar, men oavsett hur lugnt jag tar det så räcker det tydligen inte. Jag måste bygga upp styrkan runt omkring allt det som strular. En sak som känns både surt och orättvist är att jag på sätt och vis mådde bättre i kroppen när jag var tung och otränad, nu när jag hittat löpningen gör kroppen ont på alla möjliga ställen istället för bara i rygg och av ischiasnerven!? Vaffö är det så?! Blä.
Dina promenader låter så härliga! Och SER härliga ut på fejjan och instagram. Ligger så bedrövligt efter med bloggläsandet – något som verkar gälla alla 🙂 – men du brukar ha vackra foton där också!
Ja oj så fint med sol!! Hela själen spritter av lycka då! – och på eftermiddagen behövdes verkligen solen som upplyftare och hjälp att hålla ihop.
Kan du inte testa nåt annat? Dans t ex, det var du duktig på en gång! … och eftersom jag redan läst nästa bloggsida vet jag ju att du dansat barndans med Milla, och fått beröm! 😉
Dans bör en vara en smula vig för, vighet är nåt jag lever i T O T A L avsaknad av 😀 att jag lyckades dansa med fyra- till sexåringar är liksom inget betyg för skills i danssalen :p
Jag ser ungefär lika mycket på mina promenader, fast även om jag har stavar så är risken för kollision med viltet i det nästmaste obefintligt.
Trodde denna kommentaren låg under inlägget om wildlife 😀
Jag var inte görlångt ifrån att kollidera med ett rådjur i löparspåret i Påskbergsskogen en gång. Vi blev lika förvånade och skraja båda två tror jag!