Tillbaka på jobbet idag igen och wihooo det var pang bom tjoff full spätta rätt in i kaklet! Kollega JP förvarnade omtänksamt redan igår kväll, “det blir ingen mjukstart, finns ingen grund del av den här bassängen att hopp i :D”… å jupp, så kan vi la generöst definiera det om vi vill :p
Igår hade vi förresten fredagsfys på gemensamt lediga dan, maken å jag. Planen var en tur till Träslövs k:a och hem, dvs lite drygt 6 km, men en av oss kroknade ungefär halvvägs. Fick ändå ihop 5,48k i ett snittempo av 5:56 min/km. Jag behöver ge mig på intervallerna igen känner jag. Frågan är om jag vågar det bara… det var ju när jag intervallade som bäst jag gick sönder som värst. Får väl börja försiktigt, spurta-mellan-lyktstolparna typ? Gött för självförtroendet den här rundan var att det inte var jag som gick i väggen, men det är trist att vi inte kan synka våra toppar. Undrar om det är psykiskt betingat att någon av oss alltsomoftast får brutalslut på soppa när vi löper ihop? En anledning skulle kunna vara att vi är helt olika i vår fysik: jag börjar lugnt, får energi i andra andningen och försöka öka mot slutet medan Mattias tvärtom går ut hårt eftersom han är som piggast i början och brukar sen avsluta svagare. Det är väl när vi försöker följa varandras tempon vi pajar upplägget, å så får antingen han eller jag får stryka på foten. Men vi ger inte upp! Det är mys att få fys:a ihop!
Men rubriken då? Varför bassänger i plural? Jo. På the Reef finns en djupdykarpool. Gissa vilka två som var nere på botten i den – 3,5 meter från ytan? Två gånger?!! Juppsidejsi! En förtiett- och en sexåring!