Igår snörade jag äntligen på mig löpardojorna för första gången på en vecka. Har tappat orken och viljan att ge mig ut och jag känner inte riktigt igen den känslan. Är orolig att jag är på väg åt fel håll: det var för nästan exakt ett år sen jag dundrade utför och jag vill inte ner i det hålet igen!!
Nå, igår kom jag iaf hem en halvtimme tidigare än planerat, och efter att ha lovat barnen att inte springa i Påskbergsskogen (där det finns clownmaskerade idioter med knivar har dom lärt sig på skolan) kom jag iväg nästan 3,5 km och det kändes helt okej. Tempot snittade 5:51 min/km och det är såklart ingen höjdare för en så kort runda, men jag höll medvetet sk prat-tempo för jag ville inte pressa mig.
fotat på väg till jobbet idag!
Om hastigheten var modest jobbade jag desto mer med tekniken, och wii det känns idag 🙂 träningsvärk i både armar och mage 😀 att jag dessutom hade en rätt fysisk dag på jobbet (mycket tunga varor att lyfta omkring eftersom jag vill bygga om ett stort antal exponeringar) gjorde sitt till. Nu ligger jag under lakanen redan. Brukar sällan trilla i säng före tolv. Att jag har lite sjukdomskänsla gör sitt till för att ögonlocken ska vara osedvanligt tunga 🙁
Ler lite när du kallar 5.50 för prattempo 😀 Det är definitivt inte prattempo för mig 😉 Så så långt har du nog inte ramlat tror jag.
Det kanske är teknikpass du ska köra nu några veckor? Våga köra helt utan klocka?
Eller lite traillöpning? Ut i skogen och bara springa utan runda, utan mål och utan tempokontroll?
KRAM!
Va gullig du är!! Fast äh, hade väl inte tjatat på i min vanliga stil men tydligen har konditionen på korta sträckor hållit i sig!? Sen är det iofs inte konditionen utan förståndet jag är rädd att förlora, men det förstod du säkert <3
Låter läskigt att springa utan klocka dock... tror inte jag vågar testa det 🙂 teknik och trail däremot, när det är halk- och clownfritt i skogarna?
Krams!