Kryssade bland krabbor, små snäckor, koraller och eremitkräftor i soluppgången på stranden. Löptekniskt ingen vidare, och konditionen är som bortblåst, men åååh! Att få se solen vakna ur havet. Att nöta den ännu nattsvala sanden under mina bara fötter.
Efteråt. En ljummen bris känns lyxig för redan är det hett hett. Vilken morgon! Vilket liv! Det här var tydligen på min bucketlist utan att jag visste om det!
Nu får du väl leva på minnen av “öde” ö ett bra tag så; bra att du samlar många minnen!
Av ändringen på bilderna i nosöverstycket tycker jag mig också se att den egna nosen skiftat färg till en mer soltålig, det är en annan sorts minne som är både klädsamt och praktiskt! <3
Om du menar pannan så jo, den har fått kulör! Och ja, här samlas minnen för fullt!! Kradan är långt ifrån öde, men det är på sätt och vis vackrare här. Fast imorron reser vi härifrån mä på obestämd tid. Kanske aldrig kommer tillbaka hit?
Krams!!