Nu har jag hängt ganska stadigt i yogastudion i några veckor – efter en försiktig återstart i våras. Yoga, yang, pilates. Nä jag blir inte starkare eller friskare eller känner mig piggare eller fräschare eller vigare. Jag blir visserligen inte akut illamående under v a r j e klass längre. Och jag kan nu med våld nudda golvet med fingertopparna trots raka ben. Men jag är lika stel, känner mig sällan stark under klasserna och kläderna sitter lika tajt.
Jo jag har lärt mig andas lugnare och jag är klart bäst i klassen på avslutningsavslappningen (har nästan somnat en gång). Jag känner numera igen yogapositioner t ex i form av en hund, en kobra, en solhälsning, en krigare och ett barn. Jag förstår (typ) var korsetten sitter (ska sitta) i pilates och orkar hålla benen i table top i en hundred (en micket kort stund) och kroppen i en teaser (en ännu kortare stund) men jag känner mig precis som i början återigen tröstlös över hur långsam framgången är. Försöker nu, beroende på jobbschemavecka, träna tre klasser i veckan men… asså vafan!!? Idag var jag knäckt halvvägs in i pilatespasset och funderade ärligt på att smyga därifrån. Ska det behöva ta ett år innan jag kan svinga benen över huvudet eller orka rulla överkroppen hela vägen upp och ner i en så där långsam situp (det heter nåt annat men jag orkar inte googla)??! Jag gick med tårar i ögonen över torget och kände mig verkligen nere. Trodde jag hade lagt av med att ta med den känslan ut från salen?
Nä jag blev inte ens antydan till glad förrän jag på gatan hemma möttes av katten Stitch som ingen sett till sen igår morse. Hade tydligen oroat mig för kattusslingen?
Hoppas jag har träningsvärk imorn. Då har jag iaf nåt bevis för att jag gör nån nytta på den där svettiga mattan 😔
Över och ut och slutgnällt. Imorgon vila och på torsdag på’t igen. Tur jag är mer tjurigt envis än vig och stark!
Vännen ❤️ Känner igen den där känslan så väl. Alltid är nåt man vill men kroppen inte kan. Och klämkäcka progress not perfection funkar inte om man inte ser nån rimlig progress i förhållande till insatsen. Så är det.
Fundera på var du EGENTLIGEN har din målbild, och vad du har för förväntningar på dig själv, rannsaka rimligheten och justera siktet lite. För om du känner sådär under passet gör det mycket mindre nytta än om du kan hitta din “gold spot” mentalt.
❤️❤️❤️
Nä det behövs ibland ett verkligt bevis på att det går framåt liksom!? Ibland kan det vara i vardagen (t ex orka springa till bussen utan att dö, att kunna böja sig och knyta skorna eller orka lyfta något riktigt tungt) men enklast är ju att upptäcka framsteg under ett vanligt träningspass. T ex att orka springa fortare på samma gamla sträcka som vanligt, eller att orka lyfta tyngre, eller som i mitt yoga- och pilatesfall vara starkare och vigare i positionerna. När det då känns lika svagt och stelt som förr, då känns det så hopplöst.
Tack för dina kloka ord vännen! Jag HAR funderat, och jag har kommit fram till att jag faktiskt bara vill må bättre. Jag vill bli lite smidigare och mindre stel (vilket jag har blivit om jag inte är så jäklans självkritisk), jag vill få starkare mage och rygg och jag vill finna ett meditativt lugn i att bara bry mig om mig själv och min kropp några timmar i veckan. Det låter väldigt själviskt när jag ser vad jag skrivit, men… jag ser det som hjälp till självhjälp till möjlighet att vara hjälpsam även mot andra i vardagen?
Jag ska se till att i fortsättningen inte känna mig kass, även när jag faktiskt är det, på klasserna. Våra instruktörer är väldigt bra och avslutar nästan alltid med att vi ska ta med oss det som kändes bra från klassen och lämna allt annat kvar på mattan vi har under oss 🙂 lovar att försöka göra så!
Själviskt? Verkligen inte. Att få den återhämtningen är helt klart grunden för allt annat, först ta på dig din egen syrgasmask, det är inte själviskt, det är smart.
Så, var där, njut av stunden, strunta i “resultaten” ett tag och inkassera istället på målet “bry mig om mig”. Det andra kommer, när kroppen är redo.
<3