Allt som oftast är jag en ganska bra förlorare faktiskt. Jag har liksom inga problem med att den som överträffar mig tar hem vinsten. Sålänge jag gjort mitt absolut bästa och förutsättningarna har varit rättvisa osv så kan bär jag jumbohatten med stolthet! Men. Har den som får stå överst på pallen inte varit starkare eller snabbare eller på nåt annat vis bättre än mig, då växer den dåliga förloraren fram i mig och hujedamej, den känslan är rent bedrövlig. Otillräckligheten är enorm och känslan av missunnsamhet (en egenskap jag annars föraktar) blir i det närmaste monumental. Fånigt att ta saker så allvarligt? Jo. Men… ähvafan!? Rättshaveristen i mig blir ett helskotta att hålla i schack… och helt ärligt, ibland vill jag inte ens hålla henne i koppel 🙂
Av en helt osannolik slump dök den här upp i mitt Instagram-flöde. Ibland är verkligheten väldans lik dikten:
Tjohej och glad helg önskas alla! Ikväll är det julbord (igen) och denna gång är det Lollesfamiljen som samlas!
Vad har du nu hittat på ? 😜
Haha! Faktiskt ingenting! Men jag är ändå inbland i en grej där den där dåliga förloraren ger sig till känna… :p