Visst kändes det konstigt när EmmaLi skulle börja skolan och hamnade på min gamla högstadieskola – numera F9 – och jag kände mig ung och gammal på samma gång. Skolan där jag tillbringat tre år under den mest turbulenta tiden i min ungdom (vem fasen vill vara fjorton igen liksom?!) skulle nu härbärgera mina barn, i de kommande 13 åren. Nu har fem av dessa gått och en enda av de gamla lärarna som fanns på min tid är kvar. Tiden rusar på ett härligt vis och till hösten börjar storasyster femman och lillanosen tvåan!
Om det var knasigt att komma tillbaka till högstadiet, då är det inte ens lilltån av hur märkligt det känns att min låg- och mellanstadieskola denna vecka kommer vara bas för tjejernas sommarkulturskola. Mer och mer förstår jag hur min pappa, farmor och farfar måste ha känt sig när jag var liten och gick i samma skola som dom gått i. Rosenfredskolan invigdes 1912 och var på min tid den största skolan fysiskt men den minsta till antalet klasser. Jag vet att dom nu byggt om lektionssalarna så våra e n o r m a klassrum (du vet typ fem meter i tak med havsutsikt om jag minns rätt) delades av i höjd för att få extra våningar. Hur det blivit vet jag inte men jag hoppas en dag kanske få möjlighet till rundvandring?
Hursomhelst. Tre timmar per dag kommer våra små döttrar prova på olika kulturaktiviteter; drama, nycirkus, gips och akvarell är vad jag på rak arm känner till. Ska bli otroligt skojigt att höra vad dom tycker! Och dom gosingarna fixar att gå dit och hem själva – eftersom vi jobbar. Änna stora små duktiga kiddisar vi har ❤️
Nyfiken på vad de tycker!
Dom hade superkul! Men det var lite synd att dom bara gick på eftermiddagarna, det var bara tre barn som gick enbart em. Var det likadant när M gick?