Asså. Du vet. Ibland tar livet, nästan av sig själv, såna där festliga små krumbuktsprång och då gäller det att hålla sig fast för allt vad tygen håller för antingen kan det gå åt skogen eller så blir det en helt magiskt bra resa! Just nu är vi inne i ett sånt där krumbuktsprång. Språnget sprang på oss nästan av sig själv och har bara precis börjat, men vi är helt säkra på att just den här resan har alla förutsättningar att bli sådär helt magiskt bra.
Vi tar det från början
Okej. Vi backar bandet. I februari började Milla (och jag) som medryttare på en gul fin Connemaraponny i Klastorp. Från början skulle det bara varit Milla som red, men… så fort de andra i stallet fick nys om att jag var gammal ponnytjej så tyckte dom att vi kunde dela på ansvaret. Jaha, tänkte jag. Och jupp så blev det. Fast bättre än jag nånsin trott. Jag växte mig modigare i sadeln kan vi säga. Och Millas måndag i stallet fick sällskap av min egen dag, och snart också egna dagar på ytterligare en liten häst i stallet: goa lilla islandshästen Lokka som jag fick lov att sköta om. Konstant lortiga naglar och jobb sent in på nätterna blev vardag. Och jag älskade det!
Som kan läsas i inlägget från i våras så hade jag redan då börjat smygspana egen häst. Inte för att jag tyckte att vi hade råd eller möjligheter eller kunskap nog eller… äh, du vet. Men titta kan en ju? Det kostar ju inte ens nåt och är inte farligare än att av ingen anledning alls googla t ex höstlovsresor.
Fast just det där med höstlovsresa… det var väl egentligen där det började växa en dröm i min skalle som jag inte ville låtsas om. Men du vet ju hur det är med drömmar. Ibland växer dom av sig själv utan att kunna tyglas. Och ibland får dom frö och skott in i verkligheten som liksom inte går att bortse ifrån. Exakt så blev det här.
Hur en svindyr höstlovsresa istället blir ett underbart äventyr på hemmaplan
Pandemin har hållit oss hemma ända sedan hösten 2019 när vi spenderade en riktigt fin och avslappnad vecka på Rhodos. Jag ska inte sticka under stol med att det kliar i res-tarmen. Men vi skaffade ju en kattunge (Katten Jansson) vid jul samma år i ett försök att stilla res-viljan. För trots att jag äääälskar att upptäcka världen så har klimatsamvetet trängt sig allt djupare ner. Nåväl. Sen kom covid-19 och så löste sig den saken av sig själv.
Men. Nu var det dags igen att kanske ge sig iväg en liten sväng tänkte jag och började googla. Fast götapetter så dyrt det skulle bli!! En vecka på vettigt hotell landade ju på ett par månadslöner lätt. Det uppdämda resbehovet hos oss svenskar har tydligen skapat helt knasiga prisnivåer? Vilket såklart är helt förståeligt.
Men vad var det som hände då? Jo! Ronja hände! Plötsligt fanns hon där på Hästnet och var helt perfekt. Stod i ett stall några kilometer från oss och till storlek och funktion helt obeskrivligt rätt. En välutbildad, äldre och snäll hästponny som bara ropade ”Ullrika du bara MÅSTE reka möjligheterna att jag kan få bo hos er!”. Å när en hästponny ropar en sån sak genom en annons, då vore det ju direkt ohyfsat att inte ta tag i möjligheterna?
Ett telefonsamtal som förändrade livet
Jo. Jag svarade på den där annonsen nästan direkt. Jag var smärtsamt ärlig och beskrev vår situation som den är: 46 år gammal och skulle vilja köpa min första häst tillsammans med vår yngsta dotter som är 11 och helt självlärd. Kan väl säga att det inte blev träff vid första försöket 🙂 vilket jag verkligen förstår! Men. Någon (eller några? minns inte exakt) veckor senare så fanns hästen fortfarande kvar på nätet och jag bah ”äh vafan”! och slängde iväg ett nytt meddelande! Då blev det hole in one direkt! En stjärnsmällsträff kan vi säga som jag ännu inte riktigt hämtat mig ifrån.
Redan efter en kort stund i telefon fick ägaren och jag jättebra känsla för varann. Och för att inte dra ut på historien om familjediskussioner, provridningar, mer familjediskussioner, beslut, veterinärbesök och förälskelse i den svarta lilla hästponnyn så står vi nu, nästan exakt en månad senare, alltså i begrepp att ta över Ronja!
Den 24 november blir hon vår (förutom kanske en liten hov som gamla ägaren behåller över vintern) och hujedamej jag är så sjukt nervös och lycklig och helt snurrig i skinnet att jag nog inte riktigt fattat än! Sicken jäkla grej! Det här med att utöka familjen litegrann är ju helt galet roligt! Och så sjukt mycket bättre än en chartervecka i solen!