Jag kan inte beskyllas för att ösa ur mig blogginlägg här på nosarna direkt! Men… nu har jag (återigen) för avsikt att försöka få ur mig mer än en nosning om året. Hur det kommer gå? Tja. Vi får la se! Idag ska ni iaf (i huvudsak i text) få hänga med på en nästan onödigt äventyrlig uteritt för Ronja o mig.
Först ska jag börja med att berätta, för den som inte hänger med mig på Meta, att vi bytt stall. Sedan mars står Ronja på en lösdrift i ett litet privatstall strax väster om Derome. Flytten var planerad sen i höstas, men vi stod kvar på Jaksjö över vintern (för ridhusets skull). Tyvärr blev det lite kaos i slutet på februari när jag blev supersjuk och Ronja i samma veva fick fång. Boxvila för hästen och sjukhus för mig. Hästen kurerade sig mycket fortare än jag (som fortfarande inte är helt tillbaka på banan) och efter 13 dagar på box kunde vi – med ovärderlig hjälp av bl a min vän Sandra – flyttstäda box och skåp och flytta alltsammans till nya stället.
Jag kan berätta mer om den historien senare, eller så läser du själv på min instagram, och så återgår vi till gårdagsens utflykt!
Kort bakgrund till vår karriär som solo-uteritt:are, i Tvååker
Rövis å jag har med blandat resultat övat på det det här att rida ut själva. Jag började på allvar när jag planerade för vår flytt, eftersom jag inte visste om utbudet av ridsällskap skulle vara lika rikt som det varit på Jaksjö Stables.
Att det inte skulle bli nån dans på rosor det här med solo-uteritt, det visste jag ju. När jag köpte Ronja sa Sofia allvarligt “det här är inte en häst du rider ut på utan sällskap”. Och nä. Det gjorde jag verkligen inte. I början kunde jag knappt rida ut med sällskap ens.. Men! Små steg i taget och en massa promenerande för hand (då är hästen coolare!) gjorde att jag så småningom vågade mig ut på våra första uteritter ensamma. I början bara små rundor, för att i höstas och vintras bli till några “riktiga” utflykter på 4-5 km och uppåt. Finalen blev den 5 oktober när jag gav mig ut på en entimmerstur på 7,5 km ensam med Ronja! Alla tre gångarter och kontroll hela vägen!
Psst. I februari förra året bröt jag ju benet (vi firade sportlov i Smygehuk). Så det blev rejält bakslag på ridandet efter det. Och efter min sjukdom från sportlovet i år har jag tappat bort rösten. Förutom all styrka och kondition jag tappat då. Men jag hoppas det snart vänder, och att jag är tillbaka på banan med både ridning och prat!
Uteritt i Derome
I nya stallet har vi till min glädje haft massa fin guidning och sällskap så jag har redan börjat lära mig geografin kring gården. Lite nytta har jag ju av mitt vanligtvis ganska goda lokalsinne också. Vi har redan provat på att rida ut ensamma en gång (den 27 mars), och då gick det långt över förväntan. Ett skrämselställe fanns det men vi lyckades ta oss förbi innan det blev fullständigt kaos.
Vi har både skog och grusvägar att rida på, och även om det just nu är blött i markerna och på sina ställen vääääldigt lerigt, så går det att röra sig fortare än skritt på några få ställen i naturen.
Häromdan fick jag följa med på en riktig långritt. Vi red upp till vindkraftverken ovanför Torpa, och på vägen tror jag Ronja tappade en sko i leran. Tyvärr var det nämligen avverkat och rejält rörigt på den skogsväg där de förr brukade kunna galoppera för fullt.
Solo-uteritt på flyktbenägen hästponny bland livsfarliga djur
Idag blev det – efter att jag mockat lösdriften och pratat med logopeden – riktigt fint väder (i allt tidigare regn) så jag fick hybris och gav mig ut på egen uteritt. Vet inte riktigt hur jag tänkte faktiskt, för Ronja hade redan lagt ribban när hon slet sig vid insläpp i hagen (efter att hovslagaren hjälpt mig slå på den tappade bakskon) och därpå glatt travade iväg mot nya äventyr. Utan en tanke på att vilja bli fångad. Borde redan då anat vartåt det skulle barka?
Nåväl. Vi gav oss ut iaf, för solen började ju skina. Hur det gick? Herr. E. Gud. Alla Deromes läskigheter var nog ute efter hästen denna torsdag? Enligt henne själv alltså. Summan av antalet gånger jag fick hoppa av idag är tre. Summan av sammanlagda antalet gånger jag tidigare behövt hoppat av pga läskigheter, under alla uteritter på Ronja nånsin, är nog också tre tror jag. En ökning med 100% alltså. Jag är inte imponerad. Men det var korta stunder ganska lugnt och fridfullt ändå:
Hellre frivillig avsittning än ofrivillig
Första gången jag tvingades sitta av idag var för att sparka undan bajs, efter att ha passerat en samling monsterhöns (i bur). Nästa gång för att får i flock tydligen är hästätare, så efter tydliga protester och val-ljud tvärvände hon till slut och försökte i panik galoppera hem.
Härefter vågade jag mig på lite självvald galopp, framåt, i en uppförsbacke – göra slut på energi är bra, men samtidigt gäller det att hålla tungan i rätt mun för det kan bli rejäla sidoförflyttningar när hon är på skrämt humör… och då är det inte lätt att hålla sig kvar ens i skritt. Nå. Sista gången jag frivilligt lämnade sadeln var det faktiskt rejält dramatiskt, och det var när vi skulle passera dom på filmen nedan. Då försökte hon på allvar kasta sig ut över ett litet dike och upp i skogen (ganska brant och över stora stenblock), så jag valde att hoppa av. Igen.
Därefter var det bara sådär lite vanligt läskigt – och det gick väldans fort att skritta hemåt!
Ja… modigt eller korkat… lite oklar vilket?
Jag är inte särskilt lättskrämd (i sadeln), men idag var lite för mycket t o m för mig 😂 Men det känns trots allt bra att hon gör såhär för att hon är rädd, inte för att hon är dum på nåt vis. Det går ju inte att bli arg på nån som är skrämd. Så det enda jag kan göra i såna här lägen är att uppmuntra henne, visa vägen, hålla mig själv stadig å lugn och självfallet inte utmana ödet på dumma vis.
En grej jag på tema “inte utmana på dumma vis” jag t ex INTE gjorde idag, var att forcera Ronja över ”livsfarliga floden” (vilket är en liten bäck). För jag kände att där kunde det nog fasen blivit en liten flygtur som resulterat i årets första bad 🤪💦 Detta var första gången nånsin jag valde att inte tvinga henne förbi ett läskigt ställe. Men även de tydligaste regler kan ha kloka undantag upptäckte jag idag. Men att jag istället för ”floden” vände av mot fåren och alpackorna… jag får la skylla mig själv helt enkelt 🫣
Tyvärr upptäckte jag vid visitation tillbaka i stallet att vi bara fått tre hästskor med oss hem… Det måste vara nåt slags rekord? Att behöva kontakta hovslagare om tappsko på framhov, ca två timmar efter att tappsko på bakhov slagits på…
Resultat och sammanfattning
Äventyr och roliga utflykter är min melodi. Jag tror att jag börjar få Ronja med på den bollen också, även om det just idag kanske var lite onödigt spännande! Hon är positiv och framåt när vi går i skogen, det är faktiskt en helt annan häst än på de platta grus-, asfalts- och gräsvägarna i Tvååker. Hon är också arbetsvillig på banan och lyhörd när vi jobbar tillsammans. Eller så är det här bara en naturlig utveckling vi tagit tillsammans?
Oavsett mår hästen väldigt bra just nu, harmonisk (om än lite sto:igt tjurig) i sin flock och det känns så himla bra! Och jag utmanar ingenting, känner alltid av dagen och stunden och rider ALLTID med hjälm. 98 gånger av 100 har jag också säkerhetsväst. Och det oavsett om jag rider i skogen, tränar markarbete eller nöter dressyr i paddocken.
Som avslutning kan jag konstatera att det totala antalet tappskor Ronja haft i min ägo fram till i förra veckan var en styck. Ett antal som under de senaste fyra dagarna ökat med 200% 🫠 vissa saker jinxar en tydligen bara genom att prata om dom. Så nu pratar vi inte mer om tappskor eller avsittningar (frivilliga eller ej) – och jag avslutar med ett stort TACK för att du orkat läsa ända hit?! Det är mer imponerande än att jag höll mig från att trilla av idag!