EmmaLi å jag sover över hos sällskapet vi reser med till ALV tidigt tidigt imorron, och medan jag väntar på John Blund funderar jag: ska stora kameran få följa med till Pippi i Vimmerby eller stanna hos E-sons i Falkenberg?
Ett Canon moment hade vi förresten när Emmi och hennes ”bästa kompis” (eLis egna ord) höll konsert i härligt kvällsljum trädgård efter kvällsmaten för några timmar sen. Härliga fantastiska kluriga ungar: tappa aldrig fantasin, tappa aldrig känslan!
ps. Emmi ville sovit bredvid sin kompis i samma säng egentligen, men efter en timme fnissades och skojades det fortfarande… det är med lugnt hjärta jag nu hör henne snusa bredvid mig på bäddsoffan 🙂 väx upp långsamt, älskade dotter, tids nog får du fnissa nätterna igenom med vänner och kärlekar. än är du min lilla, och jag somnar tryggt med min hand i din <3 en synnerligen god natt önskas er alla!
Kan det vara någon tröst att även vuxna barn väcker den känslan? För mig har mina barn alltid varit i den bästa åldern och jag har alltid velat frysa ögonblicken. Det knepigaste var nog när jag skulle väcka sonen och det stack ut en fot under täcket och jag så tydligt ville pussa de där tårna. Foten var i strl 42 och benet lurvigt men känslan den samma. Nu tror jag inte att du gör det men, gruva inte för att de växer, njut av dem och ha förtröstan. Nästa ålder är också den bästa.
(Jag hejdade mig, jag tror inte ”gossen” uppskattat att mor pussat honom vaken på tårna)
En jättetröst! Det betyder att jag inte behöver fånga varje ögonblick som vore det det sista. TACK!!
ps. Synd att du inte pussade… jag hade skrupelfritt och glatt kallat dig Stig-Helmers mamma i fortsättningen 🙂