För alldeles egen skull (och kanske som pepp för någon som ligger i fas med mig i löpningen?) nosar jag följande:
Plötsligt händer det! Fötterna trampar, benen pendlar, kroppen svarar… ett av mina bästa pass blidde det i förrgår! 8,39 km på 50:03 ger ett snitt-tempo på 05:58 (inklusive 5 min uppvärmning i 6:22-tempo vicket tyvärr sänker medeltalet). Är fånigt stolt att jag över 8k höll ett medeltempo under 6min/km – ingen tid att vara mallig över för en van millöpare, men för en som mest brukar springa 3-6 km är det stöddigt att hålla ett lite högre tempo än normalt i flera km mer än vanligt!
Igår gjorde jag misstaget att försöka hämta ikapp schemat och gav mig därför ut på en halvmilsrunda i Påskbergsskogen :/ Klarade hålla samma tempo som dan innan, men då fick jag verkligen kämpa! Å det trots att jag bara sprang 2/3 av rekordloppet… men nu måste kroppen få återhämtas.
Ikväll jag tog en halvtimmespromenad för att hjälpa musklerna mjukas upp – dagen har annars spenderats på två olika ställen med massa kaffe å mumsbitar med två goa tjejer och deras lika goa kiddisar. Tack för sällskap och fika girliesar!
Efter sommarens hysteriska värme där jag faktiskt stundtals tappat både ork, fart och sug så det var skönt att känna hur jag hittade lite schvung i steget igen! Å mallig? Om jag är mallig?! ATT jag är 😀