17juni: om en höstrunda två dagar före midsommar…

Bilpoolaren släppte av mig hemma hos sig, lånade generöst ut en keps, frågade fyra gånger om jag verkligen skulle springa hem och vinkade sen med rynkade ögonbryn av mig medan jag i 10°C, horisontellt regn och en “frisk vind från havet” (dvs ungefär tio sekundmeter) i ryggen gav mig av de ungefärliga 6 kilometrarna hem!

Jag var väl sisådär genomblöt efter ett par kilometer, men benen trummade på förvånansvärt enkelt och plötsligt var jag nästan halvvägs. Då vände vinden, eller egentligen vägen, och med snålregnet rätt i sidan hade jag inte riktigt samma swung i steget. Fast jag trampade på. Tog hundrafemti meters nerväxling till gång å sen blev det segt att komma igång igen. Benen hade blivit stumma och vaderna stela (troligen efter gårdagsens dryga 6K med sällskap, där många backar på slutet fick kompletteras med knuffning av annars megatapper femårings cykel). Där nånstans insåg jag också att skorna skvätte, tjocka trikåbrallorna blivit tunga (när jag åkte hemifrån imorse strax efter sju var planen att promenera från kollegan men regnet satte stopp för det, hade ju tagit evigheter att komma hem då), att jag var blöt ända in på rumpan och trots att lungorna här till min förvåning knappt var ansträngda kändes det liksom tungt. En fördel med allt det våta upptäckte jag dock: noll friktion überall! 😀 och kepsen räddade verkligen biffen, att slippa elakt regn i ansiktet är guld i såna här lägen!

Efter sega sega uppförsbacken från koloniområdet upp mot sjukhuset var båda skosulorna såpass blöta att det kippade om dom. Lyckades undvika två rejäla sjöar på cykelbanan och släpade mig motvilligt ut i gatan, nåt jag annars alltid undviker. Försökte öka lite sista kilometern men det kändes att kroppen inte hade lust. Och jag lyssnade. När jag kom upp på Willysbron slog vinden och isregnet hårt från väster och jag rös av köld – kylan hade jag annars inte känt av ert dugg under hela lansvägslöpningen – och ena skosnöret envisades med att gå upp. Jag knöt det i farten en gång men kände att det lossnade nästan direkt. Fick sen faktiskt kämpa mig fram i nerförsbacken längs Träslövsvägen och in förbi Östergården. När jag kommit in på vår lilla gata sprang jag på ren vilja. Fast vetduva? Inte det minstaste ont i nåt knä!!

här bakom skummet finns två kivilyktor – “det gick inte att tända dom!” förklarade maken 🙂

Väl hemma möttes jag av upplåst dörr, en febrig femåring med en fluffig handduk att torka mig på, supersmaskig kvällsmat samt ett upptappat bad ♥! Min familj, det bästaste att komma hem till jag kan tänka mig i heeela världen!

Hur det gick? Nja. Egentligen alldeles för fort. Jag har inte kollat splitsarna än, men eftersom jag gick några hundra meter och lufsade rätt rejält på mitten så måste det ha gått på tok för snabbt däremellan. Hade satsat på att springa runt 7min/km för att inte fresta i onödan, men tills jag vet hur jag mår imorron är jag galet nöjd med att efter flera veckor utan löpning orka hålla det här tempot – även om jag som sagt egentligen borde tagit det mö lugnare :p

Kläderna hamnade i ett brutalt tung hög mitt på gamla stengolvet i hallen. Då upptäckte jag att jag faktiskt hade ljusare fläckar på linnet närmast kroppen! Kring revbenen var jag typ torr! Nått som iofs kvickt höll på att ändra sig – dock fylldes det blöta nu på inifrån 😀