Nu är jag seriös: en av de jävligaste nätterna på länge genomleds inatt. Strax efter att Milla somnat hörde jag ett ynkligt men högljutt snyftande från ovanvåningen. Invirad i täcke mjukdjur och snuttar i sin säng sitter lilla sexåringen då, med tårar överallt och det blonda håret som en rufsig gloria. ”Jag har så ont i örat”, lyckas hon viska mellan gråten. Då värker det så hjärtat kniper sig på mamman också.
Kombinerade ibuprofen/paracetamol – för jag förstod att nåt annat inte skulle göra nån nytta till – och kom först efteråt på att det kanske inte var så smart? Textade med min snälla vän och sjuksköterska på Sollerön och fick lugnande besked. TACK fina Karin för att du alltid finns! Vid det laget hade det stackars barnet slocknat i soffan mellan oss och vi tittade klart på CL-matchen (för övrigt en trist match för oss, men nu håller vi tummarna för Zlatan och PSG hela vägen) medan den lilla oroligt snusade under sin filt.
Gör nu nattens lidande kort. När jag för att hålla onda örat upprätt satt i sängen med vår älskade unge i min famn, då kändes det som att jag skulle gå sönder. Den känslan, den lamslående hopplösa hjälplösheten, den är en av de otäckaste med att vara förälder. När den lilla kroppen skakade av ont, desperat kramade om min hals, mådde illa av smärta, hickade snyftade uppgivet konstaterande det kommer aldrig att gå över!!… att inte kunna hjälpa lindra eller läka… när enbart kärleken inte räcker för att trösta… då förenades jag i själen med all världens förtvivlade föräldrar. Sorgen växte med det kollektiva jävelskapet. Hon hade så ont! Var så eländig! I mitt fall, en ofarlig öroninfektion, för alldeles för många föräldrar livsfarliga sjukdomar, skador och krig. Älskade barn. Alla barn! Alla älskade små barn! Det borde inte få finnas sån förkrossan och skräck.
Läkaren tyckte ärligt det var en tålig liten patient. Inte en min när han rotade runt i det alldeles röda och ilsket svullna. Efteråt. Blanka ögon och våta kinder. Men där och då. Hon sluter sig i smärtan. Precis som jag. Mitt arvegods. Höga trösklar. Men det här kan inte ens hon klara utan ganska stillsam klagan, klok tillgivenhet och olycklig gråt.
Idag och imorgon är liten med sin mormor. Jag är så lycklig att hon finns! För oss. <3
Åh, stackars liten. Och öronen som gör så förtvivlat ont.
Tack snälla! Har nog själv aldrig haft öronont men har förstått det är vansinnigt smärtsamt.
Men fy, det blev värre alltså. Tufft. Hoppas ni laddat med nässpray inför natten. De öronen kan ju verkligen vara för jävliga och det värsta är ju att man inget kan göra! Min syster fick en ful öroninflammation när de var i Indien och hennes flygresa hem går inte att beskriva med ord. Hon grät av smärta och hon är vuxen!
Kryas och kramas ❤️
Ja! Jag var nära ångesten när hjärnan mindes kolikgråten och den desperata känslan att inte räcka till. Kloka lilla Millan, sväljer sin medicin, tar sina piller, hostade alvedon så jag trodde hon skulle sluta andas. Blev lugn men ilsknade efter någon minut till: det hjälper ju inte alls!!.
Imorse hade hon vatten i örat sa hon, därav läkarbesöket. Iprenkur nu, håller tummarna hårt för att hon ska få sova mer i natt. Tog tempen tidigare ikväll, hade nästan 38 trots medusin. Inte så coolt. Hela hon är liten och ynklig. Så varm och svullen av all gråt. Hon har sovit nästan hela dan hos sin mormor och myst med böcker och kramar.
Har hört liknande historier som din systers och förundras över alla tåliga barn. Och alla föräldrar – som ni – som klarar genomlida dessa jävla onda öron gång efter gång. Jag är helt förtvivlad efter EN gång. Det här vill jag aldrig mer ha!!
Lilla fina Milla <3 Jag var själv "öronbarn" som liten och JA det gör vedervärdigt ont, tills det spricker, sedan gör det inte ont längre. Nässpray lindrar faktiskt, det är liksom avsvällande på hela systemet.
Hoppas det värsta strax är över, Kram! <3
Tack för tips om nässprej. Om inte annat så gör ju all gråt näsan snorig 🙁
Krams och TACK!
Aoch vad ont!
Och så bra beskrivet av henne! Öroninflammation gör liksom (utöver att det gör så vansinnigt ont) ont på ett alldeles eget sätt!
Näsdroppar is da shit! Oavsett om man känner sig täppt i näsan!
Krya på henne
Packar näsdroppar bredvid piller och alvedon vid sovrummen! Tack snälla!
Tappra lilla Millan var så duktig! Lite ledsen när hon kom men svalde piller med vatten utan åthävor och drack flytande alvedon i litet snapsglas (i brist på bättre ”mugg”), åt duktigt när hon vaknade, och sa ”det här var gott mormor” om sallad, halvfabrikatspizza med créme fraiche och lasagne… hon var hungrig tydligen den lilla varma tösen!
Hoppas hon mår lite bättre i morgon så hon orkar annat än sova…. men jag fick läst ganska många sidor i den tidigare åtsidolagda Paul Austerboken!
Båda töserna är tuffa och duktiga men Millan har en annorlunda styrka… och jag känner mig lite skyldig till arvet om smärttålighet som tydligen drabbat två generationer…. alltså smärttålighet (för dem som inte vet) betyder inte att det gör mindre ont, man kan bara ”bära” smärtan längre, ända till outhärdlighet!
Kämpa Ullis med ditt också, i morgon blir det säkert bättre! Puss
Du fångar flera viktiga poänger!
Ja dom är märkligt olika på många vis våra flickor. Tåliga är dom iofs båda två, men på helt olika sätt. Jag känner igen mig själv som ung i Es känslighet, och mitt mer mogna jag i Ms bestämdhet. Liksom alla människor har dom unika och fantastiska personligheter. Olika, men ändå lika. Älskade fina kloka ungar!!
Nackdelen med att vara just smärttålig är ju som du skriver att folk ofta misstar det för ”har inte ont”. T ex måste en liten människa som M ha en tolk, en person som kan hjälpa ex en läkare tyda hennes signaler. I just hennes fall gäller detta iofs inte bara smärta utan i många vardagliga situationer. Nuförtiden har hon lärt sig att själv styra och visa, och vi låter henne också (som alltid) alltid komma till tals så mkt som möjligt!
Ses imorron! Och TACK igen!!