Snacka om å va mallig över joggingframsteg! Idag kutade jag närapå fem å en halv kilometersar utan att stanna en enda gång! Eller vänta, en gång fick jag faktiskt hastigt pausa för att knyta skosnöret men jag körde på lite snabbare direkt när jag kom igång igen så det gills nog nästan inte? Hursomhelst, jag är sketaglad och mallig!
– och bäst av allt är att jag inte hade ont alls, bara liiite känning i knät efter ungefär 3k. Måhända var det ett bra knep att låta kroppen själv kompensera istället för att hårda sulor ska hålla emot? Drog nämligen bort iläggssulorna ur dojjorna och kanske gjorde det susen? Men asså, 5k är lååångt mer än jag trodde jag skulle klara! Och med lite slipning och snälla intervaller ska jag nog kunna kapa några sekunder/km å simsalabim är jag nere under för mig magiska 6 min/km igen! Tiden på Garmin ovan är med fem min långsam uppvärmning som drog ner snittempot en smula. Bah så du vet 🙂
Det var jädra grannt ikväll. Jag var inte lika grann men fastnade på bild ändå :p
Naturen är verkligen i sitt esse nu på bästkusten. På väg hem från jobbet tidigare ikväll stannade jag till å sköt lite genom bilfönstret:
Imorgon är det informationsmöte för sexåringens föräldrar på skolan hon ska börja på till hösten. Förskoleklass. Ujuj. Snart har vi TVÅ skolbarn å det är änna rätt coolt det!
Tjenixen!
Jag tycker allt att du är väldans grann Ullisen❣
Jag tycker allt du är väldans snäll mamma! 🌸
Jag är så himla glad för din skull att löpningen äntligen fungerar igen! Puss!
Har iofs bara testat två gånger så jag vågar inte ropa hej än, men… ja det känns okej!! TACK!