Jisses så skoj det var! Jag var skapligt nervös hela veckan men i bilen upp till Göteborg igår släppte det. Efter det kändes det bara roligt! Vi inledde hos Petra med görsmaskig mat och barnen lekte tillsammans. Eva mötte upp och tillsammans tog vi oss till starten vid Slottskogsvallen. Det var en perfekt uppladdning!
häh! känns modigt att springa i OS-tajtsen!
Lyckades faktiskt njuta av (nästan) hela loppet. Starten var ball, fick energi från alla håll och jag var oväntat pigg och “fräsch” ända fram till första kyrkbacken som var tuff men inte så omöjlig som jag trott :p
sekunderna innan start! hann precis få ner mobilen i tid och missade starta Garmin med typ hundra meter 🙂
När vi rundade Masthuggskyrkan passerade vi 6km och jag fattade ingenting. Jag höll ihop och Petra var grym så jag fick massa energi av henne och klarade därför springa hela uppförslutet!! Nästföljande km gick som en dans och all publik gav så mycket kraft att jag knappt kände att vi sprang :p Men sen kom nästa backe upp mot nästa kyrka (ligger alla jämrans kyrkor på bergstoppar i Göteborg?!) och då gick liksom luften ut. Benen gick av sig själv och det var visserligen inget alternativ att gå, men det var tungt tungt tungt. Nästföljande kilometrar gick genom ett bostadsområde och där var det mörkt och trångt och faktiskt inte särskilt skoj. Många mänskor stod vid sidan om och hejade och viftade och det var en himskans tur för annars hade jag nog inte orkat… Vi passerade 8km och jag undrade hur lång en kilometer faktiskt var – just där var det inga tusen meter mellan mätstationerna, det är jag säker på 😀 – och på slutet fattar jag inte hur vi ska orka trampa hem. Men efter oceaner av asfaltssirap, helt oväntat är vi plötsligt på en löparbana och målet hägrar alldeles nära och vi spurtar den sista lilla biten (30-40 meter?) och wii vi är i måååål! Vi traskar framåt, jag är helt uppslukad av stunden och sen får vi en chokladbit och en banan och medalj och personen jag får min medalj av får en grymt lycklig och svettig kram av mig för jag är så glad!!
Tänk att jag klarade det här. Att springa en hel mil på asfalt! Det är helt galet med tanke på att jag för två å ett halvt år sen inte ens klarade 200 meter utan att stanna… och därefter har kämpat med en kropp i motvind. Det är en vinst för Ullisar!
idag dagen efter var det sommar!
Skadorna då? Jo. Den ena är en pókemon-relaterad: Mallias mobil fick följa med kidsen ut på jakt och när ett av barnen olyckligt stod på nosen gick det värre för mobilen än för barnet. Det trillade barnet var nästa otröstligt, och till på köpet hade hon fått ont på knät. Sägas ska också att olyckan inte orsakades av näsan-i-mobilen så det är lite orättvist att kalla den pókemonskada egentligen 🙂 Den andra är ett helt orimligt taskigt skav av pulsmätaren på bröstet. Ett skarpt halvdecimeter långt skärsår. Det gör orimligt ont också. Och sitter på ett orimligt strategiskt ställe. Hur tusan jag ska klara ha bh på mig imorgon?! 😀
Jaha, medaljerad och krigsskadad, inte illa för en Göteborgskväll!
Medaljen trodde jag du skulle avbilda här på bloggen, när den nu inte synts till varken på fb eller Instagram… men det kommer kanske? Skärsåret behöver du inte visa upp, inte Mallias krackade mobil heller eller onta knäet men medaljen!!!
Bh problemet kan väl förresten inte vara nåt bekymmer? Du kan väl gå utan, så liten och nätt som du är på den medaljfria bilden överst, mellan de andra två hjältinnorna: (kmrt) Eva och Petrus; heja, heja och HEJA! 👍❤️⭐️
Nä det var lite oväntade saker jag fick med mig hem minsann! Medaljen finns ju avbildad här i nosarna nu, om än i litet format.
Ang skavproblemet så funkar det i n t e utan stöd, det är ett som är säkert 😀 tack för allt pepp och alla hejjarop!!
Hurra för Ullrika! 🙂 Bra kämpat!
Tack va snäll du är!!
Vad roligt att det gick bra. Jag vet ju vilken seger det är när man gjort’et. Aldrig glömmer jag lyckruset efter min första sprungna mil. Då var jag redan i din ålder.
Faktiskt saknar jag joggandet ibland. Visserligen går jag längre med stavarna, och rätt fort, mår jättebra av det, men det är inte samma endorfinkick som av springet.
Jag undrar om det kanske känns lite större att springa sitt första lopp som 40+ än som tjugoåring? Bedriften är ju så mycket större efter att kroppen passerat sin peak. Det är väl en sak för en löpare som upprätthållit sin fysik och motionerat regelbundet hela livet. För en sån som mej, som var hyfsat aktiv som ung och som levde nära träning i tjugoårsåldern har det varit en rejäl uppförsbacke. När jag tog mina första löpsteg som vuxen för två år sen klarade jag inte mer än en minut utan att gå… det var galet dåligt då, men desto bättre (dvs mer normalt) nu!
Tack för uppmuntran och snälla ord! Jag förstår hur du tänker kring endorfinerna, jag fick ju löpförbud under några månader så jag vet precis hur det känns 🙁 men du är verkligt duktig som håller igång tycker jag!