Med risk för att verka tjatig: vädret är helkass. Faktiskt. Inte bara regnskurar idag utan också vindar liksom de jag är van vid. Nu blåser sand och solstolar hit å dit på Klong Dao: det virvlar i palmerna så jag känner mig som hemma! Temperaturen har såklart också sjunkit rejält och på kvällarna är det nästan “kallt” längs havet. Sexåringen hänger typ hela tiden med sina nya kompisar i poolen och det är nog klokt för det är änsålänge varmare där än i luften… Resultat av allt detta poolande: hackande tänder och grönt hår.
Eftersom sanden letar sig in överallt även i vanliga fall gjorde kuling och ovilja till strand i ögonen att vi för andra kvällen i rad åt längs stora vägen. Ett besök på Banana blev en oväntat angenäm upplevelse. Vi trillade in från gatan och blev positivt överraskade. Milla tyckte dom hade en söt hund, jag såg Premier League-loggan :p Trevligt, fräsch mat (sexåringen gjorde försiktig thaimatspremiär! vi åt vårrullar och stekt ris med grönsaker), glad servis och oväntat billigt blev det! Dessutom fick jag på en minimal tv möjlighet att sporadiskt se Leicester piska City i matchen från igår. Plus i kanten för liten skål hetta serverad till mitt ris. Har annars saknat styrka i maten hittills – men imorron får jag kanske ångra mig… Det lilla extra fick vi också när jag råkat lova min dotter glass, utan att först kontrollera menyn *oförlåtligt misstag* men goa lilla servitrisen förstår genast möjliga vidden av mammans fadäs, skuttar iväg till 7eleven runt hörnet och serverar strax en upphottad variant av Cornetto i skål med chokladsås, grädde och ett stort leende! Om det kostade extra? Nä inte direkt!
Under tiden vi väntade på maten, visst tog det lite tid att bli serverad, hade vi gatan utanför som skådeplats. Eftersom vi due to tjurigt väder åt ovanligt tidigt hade solen ännu inte gått ner och i ett aldrig sinande brus av moppar, bilar, promenerande faranger, tuktuks, joggare och cyklister hade vi gratis underhållning en masse. Faktiskt tyckte jag mig två gånger skåda min gamla trogna chaufför Sao (hon som nästan funkade som min privatchaffis för två år sen) på sin blågula tuktuk, men jag såg säkert i syne.
Jojustde’ja! I förmiddags fick jag möjlighet att powerpromenera till södraste delen av stranden och tillbaka. Turligt hade jag bikini, men… ehum… nååågra löpsteg var jag ju tvungen att ta! Bah för å se om kroppen höll? Å nu är la inte några hundratals meter uppdelat på tre nåt å mäta på, men ont fick jag inte det minsta däremot massor av endorfiner i diset och blåsten!
Lite moln är ju sin sak men det där låter ju inte alls som okej thailandsväder! 🙁 Tur det finns lite annat att glädjas åt då i alla fall! Och roligt att du har tid att blogga varje dag 😉
Inte okej alls faktiskt, men nu hoppas jag det vänt. Sol-disigt är det, men varmt och skönt (väldigt varmt i solen) och vinden är gosig.
Nosning gör jag på kvällen. Tidigare med Millan i sängen, men ikväll på lilla terassen medan liten försöker sova. Skoj att det uppskattas! ❤️
Roligt att följa din resa lite på avstånd. Kanske har jag i jämförelse haft riktigt bra februariväder; sol och vindstilla. Två plusgrader i termometern men i verkligheten varmare, fick ta av min tjocka pälsvantarna.
Jag läser varje uppdatering även om jag inte svarar skriftligt. Är så bökigt att skriva alla mina uppgifter varje gång.
Jag tycker att du är väldigt modig som sticker iväg som ensam vuxen med barn, skulle inte ha funnits på min karta när jag hade småbarn.
Det blir lite enformig uppdatering kanske, men… det händer inte så mycket olika saker på dagarna 🙂 restaurangerna skriver jag om dels för kompisar som varit här (eller kanske ska hit) och dels för egen minnesanteckning: skoj att komma ihåg var vi varit!
Så snällt du skriver Marianne! Det är trist att du behöver fylla i dina uppgifter varje gång, men jag är glad att du “orkar” kommentera lite ändå <3
Ang modighet... asså... modig vet jag inte. Å denna gången är det ju bara ett barn (en sexåring som faktiskt är lika lätthanterlig som sin syster i samma ålder, fast på ett lite annorlunda sätt). Däremot är det tufft att ha Mx2 hemma, så det är nog sista solo-resan jag kan göra...
Krams!
Det verkar ändå väldigt trevligt, vädret till trots. 🙂
MYCKET trevligt! Å en bra sak är ju att vi hunnit vänja våra kroppar vid solen och värmen, annars blir det ju lätt en chock för såna vitskinn som vi 😉