7/4 – om lillaste som också blir stor!

Inte för att jag vill hävda att jag inte hänger med, men tusan vad gammal jag blivit sen jag blev förälder! Jag åldrades tio år de första två åren och nu är jag väl ikapp mig själv både psykiskt och fysiskt. Från att ha levt ett ungdomsliv med ingen annan en mig själv – och maken – att ta hänsyn till – okej, katterna också då’rå – så kastades vi in i föräldraskapets alla moment av känslor; käftsmällsoro, brutalkärlek, förvirrad vilja att försvara till varje pris och ett lugn, en alldeles underbar känsla av tillräcklighet blandades med wtf-jag-fattar-ingenting och gråa hår och rynkor och bröst till knäna och en rumpa plattare än en planka och allt det där sista är ändå bara oviktigt fysiskt åldrande men viktigast av allt är det föräldraskapet givit mig i form av förstånd, jag vet att jag inte är universums medelpunkt och saker är inte så allvarliga att de ska få förstöra för annat, typ Karlsson på taket är klok som pratar om värdsliga saker! Hajar du?

Så när det här brevet kom blev jag bara glad! Ingen känsla av ”åååh min minsta ska börja skolan så himla buuhuu för hon är ingen bäbi längre”. Öh. Nä? Hon slutade vara bäbi för sisådär femåetthalvt år sen!? Det är BARA coolt att barnen blir äldre! Att jag själv också växer ihop med mina barn, att jag åldras, det är också coolt för alternativet – det att inte åldras alls – det är i högsta grad ocoolt. Död vill jag inte vara. Jag vill leva och uppleva livet där mina barn växer upp!

Men okej’rå. Liiite nostalgiskt och buhuuigt känns det ju ändå att lillasyster ska lämna förskolans trygga värld. Väldens bästa förskola har den varit för oss med mänskor som älskat och tagit hand om våra barn medan vi varit på jobbet och de har tröstat, utforskat, skojat med och fått se sidor av mina ungar som vi inte fått, men jag är så glad att tjejerna fått den här tiden med andra vuxna som ärligt bryr sig, som har gett dem tid att vara, leka och lära sig umgås med andra barn och vuxna på ett sätt vi föräldrar faktiskt har svårt att göra eftersom familjebandet mellan barn och föräldrar ibland kan ligga som en sordin över möjligheten att utveckla hela sin potential? Flummar jag för mö nu eller är det någon som hänger med?

Båda våra barn har fått en fantastisk grund att så på efter sina år i förskolan. De har lärt sig så otroligt mycket, mycket mer än jag egentligen vet, och de har fått relationer till sina pedagoger och till sina kompisar som jag är så galet lycklig för! Att börja skolan blir en kakbit för Millan. Värre kanske för hennes föräldrar som vet vad som väntar utanför förskolans trygga värld. Mäh! Coolt var det juh!

Puh. Tack för ordet!