Jag har ingen aning om varifrån jag fick idén att försöka springa en sväng? Från att inte ha tagit ett löpsteg sen i höstas till att ge mig på 5 km i Påskbergsskogen? Eller… jo… egentligen vet jag ju såklart.
Det finns fyra anledningar. Två är peppiga och två lite mindre skoj. Knasiga infallet att klockan tio på kvällen snöra på sig löpardojorna med intention ”springa”, inte bara promenera, var en kombination av att 1) i måndags ha ”tvingats” jogga lite på Millas uteritt (med förvånande smärtfritt resultat), 2) en utmaning i Runkeeper, 3) sakna löpningen nåt alldeles oerhört samt 4) det faktum att jag helt enkelt är för otränad och tung. Jag har inget emot hur jag just nu ser ut rent spegelmässigt, men det är inte roligt att vara 46 år och ha ont överallt. Eftersom övervikt är (kan vara) en bidragande faktor till skador och ont så inser jag att det är dags att antingen ta tag i problemet, eller att sluta gnälla.
Varför jag vill springa
Eftersom jag stundtals kan vara en rejält gnällig person så återstår ju bara ”ta tag i problemet”. Annars är ju en av de legitima ursäkterna ur vägen. Och tja. Det gick väl som väntat inge vidare i löparspåret, men ändå mycket bättre än jag vågat hoppas på! Tog det otroligt lugnt, joggade så långsamt så långsamt. Trodde jag skulle bli tokig så långsamt. Men jag höll fötterna igång!
Efter lite över 3 km hade knät (vänster för ovanlighetens skull) börjat göra ont. Först bara lite. Men snart gjorde det sjukt ont. Sådär så att det på en normalt funtad person fått en att stanna. Det är ju direkt korkat att fortsätta liksom? Fast jag var envist inställd på att springa. Med betoning på envist.
Sammanfattning av löptur
Jag testade massa olika springsätt för att undvika knä-smärtan. Springa med raka ben. Vifta på höfterna. Lyfta knäna och bara sätta i tårna. Det sistnämnda funkade sådär, mest pga rätt dålig kondition. De övriga teknikerna funkade inte heller. Men jag kom nån kilometer på ren tjurighet och funny run iaf.
Jaha. Då började jag få lårskav. Shorts är tydligen dumt när en gått upp tio kilo sen sist dessa orange polyesterkortbyxor användes frekvent 🥴 Till på köpet hade jag vid andra passering av Påskbergsdammen sett en lurig man. Han bar keps och tittade efter mig. Förmodligen en helt oskyldig man, men jag tänkte då inte chansa. Tog därför en stor och märklig omväg in i skogen för att 1) undvika lurig man och 2) komma upp i min planerade femma.
Vid det här laget gjorde det alldeles hopplöst ont. Som förklaring kan löparknä kännas ungefär som att någon skruvar in muttrar på utsidan av knät. Är du med? Långsamt skruvar nån in stora muttrar i ditt ben när du springer. Samtidigt som en snickarkollega använder hammare på samma mutter. Till detta lägger vi lårskavet som känns precis som det låter. Det blir ett gnagande skavsår som kvickt eskalerar till blodvite. Nästan.
Således. Haltandes, muttrandes, linkandes, svärandes och med oroliga blickar över axlarna släpade jag mig fram genom skogen. Tänk Paula Radcliffe med cerebral pares. Fast sjukt långsamt. Och med övervikt. Du som såg mig min sista kilometer där i Påskbergsslingan igår kväll. Nej, jag höll inte på att dö. Men det kändes så!
Är sjukt glad för min 5K! Löparkrämpor hör till tydligen. Men jag önskar det vore mer kondition och mindre smärta som satte käppar i mina springhjul.
Slutresultatet blev 5,13 km på 38:35. Det ger en snitt-km på 7:31 vilket enligt Runkeeper är mitt 105:e snabbaste löppass. Heja!
Jag fick för mycket som rörde sig i otakt, någonstans i 40-årsåldern. Så skönt att kunna gå över till gåing med stavar. Jag saknar faktiskt inte joggandet, trots att jag höll på i drygt 10 år. Vi hade kul på diverse tjejmilar, men nej… jag går hellre och orkar tänka på annat än onda ställen.
Men grattis att du har kommit igång!
Så kul att se dig här Marianne!
Jag har försökt att promenera, powerwalka och gå med stavar. Min kropp gillar inte det. Jag behöver ta väldigt korta steg och då funkar det bäst i jogging (tyvärr). Men visst är jag ute och går – och framför allt har jag gått mycket mer under deltid jag inte kunnat springa – men… det är nåt speciellt med springandet liksom 🥴 Och fastän jag springer otroligt långsamt så går det ändå (lite) snabbare än att gå 😂
Tack snälla för omtankar och snälla ord! Jag är glad att stavarna funkar så bra för dig, det är riktigt bra motion/träning verkligen!
Bra jobbat med att ha genomfört löpturen!
Jag begriper inte hur folk under det här corona-året klämt in fler löpturer än vanligt. Själv har jag haft svårt att hinna utanför dörren vissa dagar, än mindre springa (vilket då märks på både kondition och passform i träningskläder…)
Tack snälla! Jag känner å ena sidan som du; jag har haft mycket mer att göra på mycket mindre tid. Å andra sidan har jag egentligen haft mer tid för löpturer och promenader, men har dels inte velat gå på mina vanliga klasser (t ex yoga) och dels har min o-form resulterat i skador och ont så träningskläder och kondition är sämre än någonsin just nu 🙁 har hittat en jättebra yoga-app dock så jag kör halvtimmespass några dagar i veckan för att hålla igång. Bra för ryggen med stretchen har jag märkt! Men styrkan har jag ju verkligen inte :p